På jakt efter den egna identiteten

På jakt efter den egna identiteten

På samma sätt är det med den fantastiskt eleganta syran i stora år som t ex -45 och -61, som inte har någon like när de är mogna. Jo, Parker kunde vara lite försiktigt tveksam mot dem som hade 100 % ny ek, men inte mycket mer än så. Det sjuka var att de duktigaste vinbönderna i området, såsom Bruno Giacosa i Barbaresco och Bartolo Mascarello, hamnade i skymundan för medelmåttor som börjat med omåttliga mängder med ek, berättade Giovanni Pascuero Elio på egendomen Paitin. Han erkände att han också fascinerades av stilen när den kom, och till och med gillade den. Det var nytt och spännande, men den tiden är över.

Men var det verkligen barbaresco och barolo de gjorde? När jag besökte ett dussin av de bästa producenterna i Barbaresco var alla snabba med att säga att de absolut inte hade någon ny ek till nebbiolon. Hade de ny ek så var den för barberan. Man verkade tävla om att ha de finaste och största faten. Små fat, barriquer på 225 liter, ger mycket ekkaraktär men även stora botti på kanske 1500 liter ger ekkaraktär i början. Den mest respekterade tunnbindaren är österrikaren Stockinger, vars fat verkar stå högst upp på önskelistan hos i princip alla inklusive Gaja (han mixar botti och små fat numera). Trots en prislapp för ett fat som närmar sig en mindre bil, och vissa behöver kanske 20 eller fler av denna tunnornas Tesla, så är barbaresco lika Stockingertätt som Norge är Teslatätt. Eken vädras upp tio år innan de blir fat och syftet är ett: Så lite smakpåverkan som möjligt.

Ja, elegansen har vunnit kriget mot eken, någon enstaka producent med en stor amerikansk kundkrets återstår kanske att övertyga, men det är lite som morernas sista suck, snart är ordningen helt återställd. Nästa steg är aromens återtåg. Som nämnts kräver den lång väntetid. Men lång jäsning på skalen bidrar och har åter blivit populärt, det ger visserligen hög syra men också hållbarhet. Paitin berättade att klonen rosé, som var en av de populäraste, nästan helt försvann under 80- och 90-talen för att den gav för lite färg, bara arom som ändå dränktes i eken. Istället vann den färgrikare lampia mark. Men rosé var den mest aromrika klonen och den äldre generationen gjorde viner baserade på 100 % rosé. Giacosa påstår att druvorna generellt fått tunnare skal och mognar fortare de senaste decennierna, så det blir inte lätt att återlansera rosé.

Den förbättrade hygienen och vanan att byta ut gamla fat när de har blivit alltför gamla har som väl är kommit för att stanna. Med de nya stora välgjorda faten är det lättare att kravla sig in och göra rent, och det är en verklig förbättring. Hygienen lyfter fram de komplexa aromerna men, och det vill jag säga med emfas, inte så mycket som lång lagring. Men lika viktig, ja kanske än mer viktig för aromen, är den långa jäsningen för att i stora år ta fram unikt eleganta syror. Dessa ibland i ungdomen groteskt hårda syror kan i goda år omvandlas till en elegant sensation, i klass med ett krispigt källvatten efter en fjällvandring.