Veritas: Ode till solaris
Med sin motståndskraft, mognadspotential, distinkta aromatik och höga syra har solaris blivit lite av vår svenska nationaldruva, som klippt och skuren att odlas i utmanande klimat. Å ena sidan bitsk, karg och tystlåten, å andra sidan med en viss inneboende elegans och finess. Scandi-chic!
Men det handlar inte om en ren framgångssaga, och trots – eller kanske bitvis på grund av – dess stora utbredning är uppfattningen om vinerna inte odelat positiva. En vanlig kritisk vinkel är att solaris ger ointressanta, endimensionella och enbart syradrivna viner. Det kan ligga viss sanning i det, men alla världens druvsorter är fullt kapabla att producera mediokra viner. Problemet är snarare att solaris inte bedöms efter egna meriter utan ofta jämförs med andra, mer väletablerade druvsorter. Den är helt enkelt inte lika bra som viner på druvorna X, Y eller Z. Här finns fröet till en identitetskris – vem ska egentligen solaris bli för att kunna mäta sig?
Givet att hybriddruvan solaris bara existerat sedan 1975 tycker jag att en sundare bedömning ligger i potential snarare än resultat. Experimenten är många och det går att hitta allt från enkla, aromatiska viner till seriösa mousserande, spännande blends, texturerade sur lie-varianter och orangevin. Det råder ingen brist på nyfikenhet hos våra svenska producenter, men den korta erfarenheten dikterar att stil- och kvalitetsmässig konsekvens fortfarande är i vardande. Oavsett är de bästa vinerna mycket bra och står sig internationellt, om än inte konkurrensmässigt så i alla fall i en kvalitetsjämförelse.
Det är naturligtvis inte bara solaris som kan leverera viner av god kvalitet på våra breddgrader, men kanske är det den druvsort som kan hjälpa till att etablera Sverige som vinland med egen identitet. De flesta framstående vinregioner världen över har en signaturstil baserad på druvsort, klimat och vinmakning – klassiska markörer för terroir och tradition – som separerar dem från andra ursprung. Den här vedertagna idén skulle förstås gå att anamma även på svenskt vin. Kanske skulle vi då börja prata om Bjäre på samma sätt som Chablis, som exempel .
Om det skulle finnas en signaturstil och en grundskala som konsumenter känner igen blir det rimligtvis betydligt enklare att improvisera och betona individualitet, vilket våra kreativa vinproducenter är fullt kapabla till. Där och då uppstår möjligheten att visa upp den mer filosofiska och stilmässiga idén om vad svenskt vin kan innebära. Vad vår signaturstil skulle kunna vara återstår att se (jag har mina egna idéer – hör av er!), men visst låter det både roligt och intressant?
Lars Trogen är sommelier och vinkommunikatör, men har även erfarenhet som importör, utbildare – och musiker.
”Här finns fröet till en identitetskris – vem ska egentligen solaris bli för att kunna mäta sig?”