Veritas: Ett bra vin är ett bra vin

Vi befinner oss på saligen insomnade ”19 glas” i Gamla stan i Stockholm. Året är 2015 och jag läser till sommelier på Restaurangakademien. I väntan på tåget hem till Vagnhärad brukade jag stanna till här för ett glas ”grumlig fin skit” som min favoritsommelier kallade det han letade fram längst in i kylen. Vi hade diametralt olika smak, men han var professionell nog att lägga sina personliga preferenser åt sidan och hjälpa mig till ännu en upptäckt.

Jag satt vid bardisken med min ofiltrerade chenin blanc från Loire. Bredvid mig satt en man med ett glas Bordeaux i stor kupa. Vi började prata, så som man gör när det bara är två i lokalen. Han fick höra om min väg in i vinets värld, att jag blev frälst på naturvin, och frågade vad jag tyckte om hans klassiska skapelse (detta var pre-Covid när man skrupelfritt sippade ur varandras glas). 

Hans Bordeaux var distinkt, terroirtrogen och med snygg balans mellan fat, frukt och mognad – omöjlig att inte ta till sig. Men. Eftersom jag nu råkar föredra naturvin kan jag väl inte uppskatta klassiska drycker. Det har jag fått höra till leda, vilket fått mig att älska att krossa fördomar så snart de sticker upp sitt tvärsäkra tryne. Och förutfattade meningar finns det sorgligt många av i vinets värld.

Fast jag ska inte kasta sten i glashus. För några år sedan intervjuade jag chefsommeliern på Operakällaren. Medveten om ställets status sparade jag min favoritfråga till sist. ”Har ni något naturvin?” Sommeliern tittade på mig och sa: ”Kom. Vi går ner i vinkällaren.”

Långt ner i dunklet tog han fram en dammig butelj och höll den vördnadsfullt framför mig. Det var just en Bordeaux, årgång 1840-någonting, om jag såg rätt genom den grå, luddiga patinan. Aldrig har jag känt ett sådant akut behov av en skämskudde… Fram till 50-talet var ju i princip allt vin naturvin, eftersom det var först då som vi fick tillgång till bekämpningsmedel, gödning och diverse moderniteter.

Vad vill jag då säga med dessa exempel? Jo, att ett bra vin är ett bra vin, och att livet är för kort för att kritisera andras smak och stil. Det är ju just mångfalden som är det härliga i vinets värld!

Jag är aktiv på sociala medier – vinupplevelser är till för att delas – men får då och då frågan varför jag inte lägger ut vin som jag inte tycker om. För mig är det helt uteslutet. Bara för att ett vin inte faller mig på läppen finns det andra som går i gång på 200 procent ny amerikansk ek eller överextraherad frukt. Bakom varje flaska finns en vinmakare som vill ha sitt vin just på det sättet – må så vara ett personligt val eller av kommersiella skäl – och det respekterar jag. Man behöver faktiskt inte dricka det man inte tycker om.

Den som vill kasta sig ut och loss och få sina förutfattade meningar om naturvin på skam: prova röda Les Trois Pierres 2012 från Domaine de l’Ausseil i Roussillon. Här har vi ett vin som klarat tidens tand och påminner om en lagrad Bordeaux i klassisk stil.

Lena Särnholm är journalist, sommelier, naturvinsälskare – och munskänk. Du hittar henne även på Instagram @sarnholmlena.