Veni, vidi, verdicchio

Vita viner från ­Italien har genomgått en ­uppenbar ­kvalitetsförbättring under de senaste ­decennierna, inte minst viner gjorda på ­verdicchio från Marche, vars bästa exempel är ­extremt lagringsdugliga. Denna ­utvecklingspotential och de ­jämför­elser med chablis som ibland görs fick oss att sätta kurs mot epicentrum för Marches vitvinsproduktion.

Under vår resa blir hamnstaden ­Ancona, där vi slagit oss ner, också ­epicentrum för en jord­bävning. En ­tidig morgon upplever vi ett skalv som med 5,7 i magnitud visar sig vara det ­värsta i området sedan 1930. Det blir en ­obehaglig upplevelse. Snabbare än ­blixten ­lämnar vi vårt ­hotell och gör sällskap med yrvakna italienare iförda ­pyjamas eller underkläder på stadens stora gågata.

Från bulk till kvalitet

Just i Ancona, som vetter mot ­Adriatiska ­havet, är det lätt att ta till sig att det som i dag utgör ­regionen ­Marche för länge sedan var ­havs­botten. ­Jordmånen består ­därför av en ­blandning av lera, kalk och sand. Ju längre från kusten, desto mer ­varierar jordmånen, men också höjd och ­solexponering.

Totalt finns nära 16 000 hektar vinmark i ­Marche och omkring 14 ­procent ­beräknas vara ­planterade med ­verdicchio. Ett av två ­topp­områden för druvan är ­Castelli di Jesi som ­ligger strax väster om ­Ancona. Det ­andra, ­Matelica, är ­litet, bara 300 ­hektar ­totalt, och ­ligger på ­högre höjd längre in i ­landet. Båda blev DOC-­appellationer i ­slutet av 1960-talet, ­ungefär i samma veva som ­producenten Fazi ­Battaglia ­introducerade de amforaliknande ­flaskor som kom att förknippas med verdicchio, men i dag representerar ett kitschigt förflutet. 

Old school-flaskor.

Under 1980-talet inleddes ­verdicchios ­kvalitetsrevolution i och med att en liten grupp ­producenter började fokusera mer på ­arbetet i vingårdarna för att begränsa ­avkastningen och på så vis skapa mer intressanta och ­komplexa ­viner. Vissa vingårdar omplanterades även med kloner från gamla stockar, ­parallellt med att vinmakningen förbättrades. En del ­producenter började använda sur lie-­metoden där vinerna får vila på sin jästfällning, i vissa fall i flera år. ­Samtidigt introducerades ­användning av ek – vanligtvis på ett sätt som ger ­liten ­smakpåverkan.

– Redan 1981 lanserade vi ­Macrima, det ­första verdicchiovinet som var tänkt att ­lagras, ­berättar ­David ­Redondi, ­exportchef på ­Garofoli. ­Vineriet var tidigt ute med att sälja vin ­tappat på ­amforaflaska genom en lucka i sin lilla cantina, som låg lägligt ­placerad på ­vägen mot ­pilgrimsmålet Loreto.

Ökande kryddighet?

Typiskt för verdicchio är den kryddiga ­doften som blir ännu mer påtaglig ­under varma ­årgångar med tidig druvmognad, exempelvis år 2017. Under svala år som 2014 blir karaktären ­däremot lättare, mer fräsch och chablislik.

– Problemet med tidig och snabb mognad är avsaknaden av sekundär­aromer och för hög sockerhalt, ­beskriver David Redondi.

Liksom på andra håll i vinvärlden blir de varma årgångarna i Marche allt fler. Klimat­förändringarna bidrar även till andra bekymmer: i ­september 2022 orsakade ett regnoväder kraftiga översvämningar då 400 millimeter regn föll på bara ett par timmar. Där floden drog fram förstördes både vingårdar och ­andra materiella värden.

Generellt har odlarna en ­relativt låg ­planteringsdensitet i vingårdarna, ­vilket för­dröjer mognaden och ­skyddar något mot ytterligare temperatur­höjning. Tack vare det ­kulliga landskapet har de även möjlighet att ändra ­solexponeringen genom att plantera i ostlig ­eller nordlig riktning, alternativt odla på ännu ­högre höjder. De odlare vi träffade hade dessutom några andra äss i rockärmen för att ytterligare mildra ­klimatförändringarnas konsekvenser:

– Verdicchio var förr en sent ­mognande druva, vilket innebar att vi ibland hade problem med ­botrytis – ”muffa nobile”. För att motverka för ­tidig mognad låter vi nu bli att ta bort bladen och böjer ner de högsta ­skotten, i stället för att klippa dem, ­berättar Alessandro Fenino, enolog på ­Pievalta med 43 hektar i Castelli di Jesi.

På Sartarelli som ligger någon mil bort har ­Caterina Chiacchiarini ­Sartarelli en annan lösning:

– Vi gräver helt enkelt ner rotstockarna ­djupare i den svala jorden för att kompensera för klimatförändringarna.

Lättare handlag

Druvans naturliga tanninstruktur ­arbetar ­dagens producenter med att försöka dämpa på olika sätt. De flesta avstjälkar och ­krossar ­eventuellt druvorna lätt innan en ­försiktig ­pressning. Ibland används bara den första musten från pressningen – så kallad ”musto fiore” – eftersom resterande innehåller ­betydligt mer tanniner. De allra flesta undviker ­skal­maceration, vilket ­tidigare var gängse.

– Vi använder hela klasar i ­pressen, men ­pressar väldigt försiktigt i två ­omgångar och ­låter sedan ­musten ­oxidera för att minska mängden ­tanniner, berättar Alessandro Fenino på ­Pievalta. 

– Vi använder inget svavel ­under själva ­jäsningen, bara när ­jäsningen är avslutad. ­Musten är ­därför brun till en början, men blir ­sedan helt klar ­efter jäsningen. Till ­vinet Tre Ripe ­använder vi båda press­omgångarna, men till Dominè och San ­Paolo ­använder vi bara ­musten från den ­första pressningen med minst ­tanniner. Vinerna får sedan vila på jästfällningen mellan 6 och 24 månader.

Ett helt annat angreppssätt ­representeras av närliggande ­familjefirman Montecappone:

– År 2002 införde vi en ny teknik där vi ­använder torris för att skydda ­musten och vinet mot ­oxidation. För oss är det självklart att göra vin ­tekniskt och att mäta, annars vet vi inte vad ­utfallet beror på och kan inte

heller upprepa det som fungerar bra, berättar Gianluca Mirizzi, frontfigur för Montecappone.

Plånboksvänlig lagring

Hos flera av producenterna fick vi ­möjlighet att prova äldre årgångar av kvalitetsviner på ­verdicchio. Med sin ännu ungdomliga karaktär, renhet och fina citronton stack ­Montecappones Utopia från 2010 ut som det bästa ­verdicchio vi någonsin provat. Även Garofolis Selezione ­Gioacchino från 2010 och Podium från 2015 stack ut, ­liksom årgång 1996 av Plenio från Umani ­Ronchi. Den senare var en wow-upplevelse med sin rika doft av mogen, gul frukt – och massor av ­mandel, honung och dill.

Vi fick även prova instegsvinet från Umani Ronchi, Casal di Serra, från 2008, som med sin mandel- och ­honungskantade doft och runda, ­välbalanserade smak visade att även ­plånboksvänliga storsäljare är värda att gömma några år i källaren. 

Slutsatsen? Överlag åldras ­vinerna ­väldigt väl och de producenter som lyckas balansera tyngd, syra och tannin­struktur är verkliga ­vinnare. ­Rådet blir därför självklart att börja lagra ­välgjord verdicchio från Marche för framtida, stora vinupplevelser.

Jesi – en utmärkt utgångspunkt för att utforska Marche. 


Foto: Rickard Albin