Fint vin och fula fiskar

Föreställ dig att du köpt en flaska exklusiv bourgogne för 50 000 kronor, och när du öppnar den har den en omisskännlig smak av massproducerat boxvin.

De allra flesta av oss behöver förstås aldrig hamna i den situationen. Men förfalskningar av dyra viner är en ständigt växande illegal business, som årligen omsätter miljarder kronor. I höstas avslöjade fransk och italiensk polis en liga som specialiserat sig på att förfalska just bourgogneviner. Vid en koordinerad räd i Milano, Paris och Turin den 14 oktober beslagtog polisen en ”stor mängd” förfalskade flaskor, teknisk utrustning, lyxvaror och 100 000 euro i kontanter.

Bedragarna beräknas ha tjänat omkring 20 miljoner kronor på de falska vinerna.

Ett annat uppmärksammat fall är den kände taiwanesiske miljardären Wood Chen, som på senare år börjat sälja av delar av sin omfattande vinsamling. Men när en av köparna bjöd den lokala agenten för det franska vinhuset Coche-Dury på ett av dess viner fattade representanten misstankar – såväl etiketten som flaskan och dess innehåll luktade förfalskning lång väg.

När historien kom ut i offentligheten visade det sig att Wood Chen hade sålt hundratals flaskor av ovanliga bourgogneviner – trots att bara ett fåtal av de starkt begränsade allokeringarna normalt sett skulle hamna i Taiwan. Det var helt enkelt en matematisk omöjlighet att han skulle kunna ha så många buteljer av just de vinerna.

Uppskattningsvis hade Wood Chen sålt viner för omkring 300 miljoner kronor via de taiwanesiska vinhandlarna Top 100 Wine och UMC. Hur många av dem som varit förfalskade är förstås omöjligt att veta. Men själv menar han att han inte haft för avsikt att lura någon. Det säger han till vinsajten Decanter:

”Det är helt normalt att det finns några dåliga viner i en samling. Jag har en omfattande vinkällare, och det är helt omöjligt att alla viner skulle vara perfekta. Det är överdrivet att koppla mig till försäljning av förfalskade viner.”

Det hela är särskilt pikant eftersom Wood Chens bror Pierre Chen så sent som i januari i år sålde delar av sin exklusiva vinsamling via Sotheby’s i New York. På sin webbplats skriver auktionshuset att Pierre Chen bara handlat sina viner från pålitliga källor och att de själva kvalitetssäkrat alla 25 000 flaskor i samlingen.

Men misstankarna smittar förstås av sig. Vem kan man lita på i en vinvärld där den här sortens bluffar ideligen avslöjas? Och hur kommer det sig att just viner är så tacksamma att förfalska?

Skälen är flera. Till att börja med handlar det helt enkelt om att exklusiva viner har blivit allt dyrare. Precis som samtida konst omges de av en exklusiv och lite mystisk aura, som lockar såväl rika samlare som skrupelfria förfalskare. En annan bidragande orsak är att de dyraste flaskorna sällan öppnas – de lagras i tempererade källare i väntan på att värdet ska öka, och säljs sedan vidare oöppnade. Och då kan de ju i princip innehålla vad som helst.

När det gäller vinvärldens enhörningar – unika flaskor som kan vara omkring 100 år gamla – spelar det också in att väldigt få människor haft möjlighet att smaka på så ovanliga viner, och därmed finns det egentligen inget att jämföra med.

Ett exempel på det är en flaska som såldes på auktion i december 1985 under förevändning att den tillhört USA:s tredje president Thomas Jefferson, som på 1700-talet var ambassadör i Paris och dessutom var en tidig vinnörd. Klubban föll efter intensiv budgivning på 105 000 pund, vilket då var nytt världsrekord för en enstaka vinflaska.

Flaskan var en av flera Jefferson-buteljer som påstods ha hittats av en excentrisk vinhandlare vid namn Hardy Rodenstock i en källare i Paris. Flaskorna bar alla initialerna Th. J, vilket togs som intäkt för att de kunde ha tillhört den forne statsmannen. Men signalerna om att något var fel var tydliga. I sin bok om historiska och samtida vinskandaler skriver vinexperten och författaren Johan Franco Cereceda att nivån på innehållet var för högt för ett så gammalt vin, att färgen på etiketterna var fel, att själva flaskorna var av fel sort, och som pricken på i använde sig Jefferson alltid av signaturen Th: J – alltså med kolon i stället för punkt.

Hur kunde flaskorna ändå säljas?

– Hardy Rodenstock hade fått flera framstående vinpersonligheter att gå i god för deras äkthet, säger Johan Franco Cereceda. Det krävs kompetens för att avslöja den här sortens förfalskningar, och i fallet med Jeffersonflaskorna fanns det egentligen ingen som kunde vare sig verifiera deras äkthet eller gå i polemik mot experterna, helt enkelt eftersom ingen nu levande människa provat dessa viner.

Men bluffen avslöjades alltså till slut. Rodenstock friades visserligen i domstol, men fick sitt rykte förstört och dog 2018 efter en lång tids sjukdom i hemmet i Tyskland.

En annan känd vinförfalskare är den indonesiske bedragaren Rudy Kurniawan. Han dök upp från ingenstans i Los Angeles vinkretsar i början av 00-talet, och byggde snabbt upp ett rykte om att sitta på en unik källare. Med lika delar charm och förslagenhet etablerade han sig som en av USA:s främsta vinhandlare, och sålde enbart under 2006 viner för över 280 miljoner kronor på auktion i New York.

Men frågetecknen hopades. Hur kunde han komma över alla dessa ovanliga viner? Bubblan sprack till slut när han försökte sälja 38 flaskor från årgångarna 1945 till 1971 av producenten Domaine Ponsots vingårdsläge Clos Saint-Denis på auktion i New York. Det var bara ett problem: Ponsot började inte producera viner från den vingården förrän 1982.

Just när auktionen hade börjat dök vinhusets ägare, Jean Ponsot, själv upp i lokalen, och lyckades i sista stund sätta stopp för försäljningen. Kurniawan försökte förklara bort det hela som ett olyckligt misstag – ”shit happens” – men det var nu FBI fick upp ögonen för hans skumma affärer. Med Ponsots hjälp hade de till slut samlat ihop tillräckligt med bevis för den husrannsakan som blev slutet för Kurniawans karriär.

Eller? Som Johan Franco Cereceda berättar slutar sagan inte där:

– Nej, enligt tidningsuppgifter håller han i dag provningar med sina egna blandningar i Asien och tjänar bra med pengar på det. Folk är jätteintresserade, han är ju en fascinerande karaktär. Han bygger vidare på sitt varumärke och skapar sin egen legendariska status. Det är egendomligt att han trots allt är så respekterad, han har ju lurat brallorna av tusentals människor för miljardbelopp.

Maureen Downey, som beskrivits som ”vinvärldens Sherlock Holmes” och driver sajten winefraud.com, har grävt fram fotografier från en privat provning i Singapore där Kurniawan serverade sina egna fejkviner sida vid sida med originalen från Romanée-Conti och Petrus. Och gästerna sägs ha uppskattat kopiorna mer än den äkta varan, säger Downey till sajten Drinks Business:

”Huvudintrycket är att folk föredrar Rudys viner, eftersom de upplevs som friskare. Det säger verkligen något om publiken.”

Det är en ödets ironi: i framtiden kan vi kanske hitta ”äkta” Rudy Kurniawaran-viner på de stora auktionshusen.

Men hur stor är risken att det lurar falska viner i svenska vinkällare? Johan Magnusson är en av landets ledande vinexperter och driver vinkällaren Magnusson Fine Wine på Östermalm i Stockholm, där privatpersoner kan lagra sina viner under tempererade och säkra förhållanden.

Händer det att kunderna kommer till Johan Magnusson med en tår i ögonvrån och en öppnad flaska med tveksamt innehåll?

– Näe, det gör det inte, försäkrar Johan Magnusson. Jag är inte orolig för att det finns förfalskade flaskor i våra lokaler. Vår verksamhet är ganska ny, och våra kunder har koll på flaskornas proveniens. Det var nog svårare på 80-talet, när intresset för vin blev mer brett. Då fanns det många falska flaskor i omlopp i Sverige. I dag har folk bättre kunskaper och är medvetna om att förfalskningar förekommer.

Johan Magnusson var Sveriges första värderingsman när Systembolaget började med vinauktioner hösten 2004. Då hände det att han fick tacka nej till hoppfulla säljare.

– Då hade vi inte tillgång till den avancerade teknik som finns i dag, utan fick gå på erfarenhet och magkänsla – om något verkar för bra för att vara sant är det ju oftast det. En gång hade jag en kund som ville sälja en flaska Romanée-Conti från 1945 som han ärvt av sin pappa. Jag såg att det inte kunde stämma, papperskvaliteten på etiketten var fel, men vi tog den till en vindetektiv för undersökning och fick bekräftat att den var falsk. Så värdet sjönk direkt från omkring 4,5 miljoner kronor till noll. När jag tog det samtalet med kunden fick jag välja mina ord väl.

Finns det en risk att förfalskningar dyker upp på Systembolagets vinauktioner i dag? Troligen inte, säger Systembolagets nuvarande värderingsexpert för vin på Systembolaget, Matilda Bergqvist:

– Jag tror att risken är minimal. Vi är relativt förskonade från den typen av förfalskningar. Det beror på att vi haft monopol så länge, och de flesta flaskor vi får in har köpts på Systembolaget från början, inklusive de från Domaine de la Romanée-Conti. De har en stark proveniens som man inte alltid har på en friare marknad, där det finns många olika återförsäljare. Våra kunder har oftast sparat kvittot från butiken, och flaskorna har kvar importörens etiketter. Ett bra tips är att spara all sådan dokumentation.

Känner ni ett större ansvar att fatta korrekta beslut eftersom ni har ett statligt monopol även på andrahandsmarknaden?

– Jo, visst har vi ögonen på oss. Vi känner att vi måste vara extra bra eftersom vi är en del av statliga Systembolaget och har monopol på den lagliga andrahandsmarknaden. Men vi har vid det här laget hållit vinauktioner i 20 år, och har gott rykte i branschen. Vi släpper inte igenom en flaska om vi inte är 100 procent säkra på äktheten.

Men man kan inte heller gå någon annanstans för en second opinion?

– Det stämmer. Men vi lägger alla kort på bordet när vi säger nej, om vi har undersökt etiketten i mikroskop och sett att den är nyare än som påstås så är den ju falsk. Det är samtal som kan vara svåra att ta, om säljaren handlat i god tro. Vi vill heller inte att flaskan ska komma ut på marknaden på andra vägar. För det mesta är det dock inte så dramatiskt.

Har ni haft anledning att misstänka att organiserad brottslighet ligger bakom?

– Nej, inte mig veterligen. Men det finns ju flera exempel på det i Europa, framför allt i mellansegmentet. Och jag skulle bli förvånad om Rudy Kurniawan är den ende som förfalskat vinflaskor. Det brukar sägas att det säljs fler buteljer av Petrus 1982 årligen bara i Las Vegas än vad som producerades av egendomen totalt det året.

Samtidigt som förfalskarna arbetar med alltmer raffinerade metoder, så använder sig även de prestigefulla vinproducenterna av den senaste teknologin. I dag är det inte ovanligt att de allra dyraste vinerna har elektroniska chip i korken, som tillsammans med numrerade flaskor gör det lätt att spåra ursprunget.

Men utifrån de senaste årens avslöjanden finns det ingen anledning att tro att vinskurkarna skulle dra sig tillbaka från den lukrativa marknaden. När anden väl släppts ur flaskan är det svårt att tvinga in den igen. 

 Illustration: Henrietta Nyvang