Coolmania

Solen vandrar åt fel håll över himlen efter uppgången i öst. Det är min första­ ­morgon på Tasmanien och insikten får mig att justera kartan utifrån verkligheten i ”Down Under”.

Mitt frukostkaffe intas i delstatens huvudstad Hobart. Jag ska snart ge mig ut i vänstertrafiken för att besöka några av de nära 200 vinproducenterna i detta svalklimatsparadis. Men först har jag stämt träff med Sheralee Davies, vd på branschorganisationen Wine Tasmania vars uppdrag är att sätta tasmanskt vin på kartan.

Sheralee tar emot mig på kontoret i centrala Hobart. Hon berättar om den moderna tasmanska vinhistorien:

– I mitten av 1980-talet investerade det franska champagnehuset Louis ­Roederer genom ett partnerskap med den lokala producenten Heemskerk. Tillsammans skapade de varumärket Jansz i Pipers River. Det var det som satte riktningen för Tasmaniens framtid. 

40 år senare är mousserande vin ­Tasmaniens signum. Faktum är att mer än en tredjedel av vinproduk­tionen är bubbel. Det märks också att det är en del av vinodlings­kulturen när jag träffar Paul McArdle som ­grundat Small Wonder. Han pekar ut sina ­marker för mig och förklarar vilka ­druvor som används till vad:

– På den här sluttningen odlar vi sparkling och där borta chardonnay.

Small Wonder är en av de producenter vars bubbel når den svenska marknaden. Gården ligger i Tamar Valley, ett par timmars bilresa från ­Hobart, och mitt besök utspelar sig ett par veckor innan skörd. Ändå är det full aktivitet. Det doftar nytt och fräscht, inte minst från de oanvända, franska ekfaten som just levererats.

Gårdens historia är kort, men ­utgör ett talande exempel på den snabba ­tasmanska utvecklingen. Paul McArdle, en kapitalstark, små­skalig producent med rötter i Margaret ­River, köpte den slumrande vingården år 2020 och har sedan dess ställt om till ekologiskt bruk och hållbar, kvalitetsinriktad produktion på sina 20 hektar.

– Det har varit en målinriktad ­satsning i alla delar. Sedan köpet har vi ökat arealen med 50 procent, ­ny­planterat med kloner som är bättre ­anpassade för lokala förhållanden och byggt ett helt nytt vineri som invigs i och med skörden 2024, berättar han.

Som vapendragare har han vin­makaren Andrew Trio som flyttat hit med sin familj från Margaret River som ligger 300 mil bort.

– Det här är en stor satsning även för mig personligen, så jag kallar det mitt vineri. Men så är det också jag som har gjort ritningarna till vineriet, projektlett bygget och kommer att vara ansvarig för verksamheten i vardagen, berättar Andrew Trio. 

Det var i de här krokarna som den första registrerade vingården på ­Tasmanien planterades 1823. Fram till nyligen har de flesta gårdarna varit små och deras ägare haft begränsade resurser. Därför har det varit ovanligt med egna vinanläggningar. I stället har man skickat sina druvor till de få större producenterna för så kallad ”contract winemaking”, vilket länge bidrog till en generisk vinstil.

Men intresset för öns goda förutsättningar att göra kvalitetsvin har vuxit, och i takt med det har nytt kapital flödat in. Det har lett till att gårdarna ­blivit större, och att allt fler producenter ­satsar på vinmakning i egen regi.

Även om ”den lilla ön”, som ­Tasmanien brukas kallas, bara står för omkring en ynka procent av ­Australiens totala produktions­volym utgör värdet en betydligt större ­andel, drygt sex procent per 2024. Som ­referens låg snittpriset för en flaska australiskt vin på 12 dollar 2020 (cirka 84 kr) , medan snittpriset på en flaska tasmanskt vin låg på hela 22 ­dollar. ­Ytterligare 4 ­dollar upp i snitt för mousserande vin.

Till skillnad mot en stor del av ­kollegorna i ­Australien har vin­producenterna i Tasmanien lyckats undvika att gå i fällan med mass­produktion av lågprisviner att sälja till de stora livsmedelskedjorna. Här ­produceras inga bulkviner. Det är bland annat tack vare Wine ­Tasmania som drivit på för att öka kvaliteten – och sätta ett högre pris.

Australiens ledande vin­skribent, ­James Halliday, utser varje år ”­Winery of the Year” i sin del av världen och 2023 gick utmärkelsen för första gången till Tasmanien – och Pooley Wines. Motiveringen kretsade just kring kvalitetshöjningen.

Familjefirman Pooley Wines finns i Coal River Valley, det vinområde som ligger närmast huvudstaden. Gården omfattar 18 hektar och drivs i dag i tredje generationen. Här satsade man tidigt på ett eget vineri där även ”contract winemaking” erbjudits.

Precis som många andra unga ­vinmakare runt om i världen har Anna Pooley skaffat sig värdefulla erfarenheter från utlandet, både från ­Österrike och Italien. Hon har även jobbat i Australien, bland annat på Penfolds med viner som Yattarna – en chardonnay i världsklass. 

Jag möter Annas bror, Matthew Pooley, som tar mig med på en tur upp på Butcher’s Hill, det ena av deras två vingårdslägen där främst pinot noir och chardonnay odlas.

– Vi har hela tiden jobbat med att hitta de absolut bästa klonerna av pinot noir för respektive delområde i vin­gården. Även om det inte är så många hektar planterade här har vi ett ­flertal kloner. Varenda en är ­utvald och ­anpassad efter dränering, solintag, uppbindning och den specifika jordmånen på varje enskild plats, berättar han.

Från vår upphöjda position ­pekar Matthew ut familjens andra läge, Cooinda Vale. Det ligger någon mil norrut, men är mer ­skyddat än det ­maritima Butcher’s Hill. Samma ­druvsorter, men olika resultat, ­eftersom jordmånen skiljer sig.

Generellt varierar jordmånen ­kraftigt, även inom korta avstånd på Tasmanien. Att lyckas här kräver ­gedigen kunskap.

– Ska du plantera nytt kan du inte bara kopiera grannen. Här ­handlar det inte bara om druva, utan om ­vilken klon du ska välja utifrån vad som ­passar bäst i en östlig sluttning ­eller vilken som klarar att bli blöt om fötterna där avrinningen är sämre, ­förklarar Matthew. 

Pooley tillverkar ett 20-tal viner i spannet från strax över 40 dollar för ­instegen till toppviner med en prislapp på strax under 200 dollar, motsvarande 1 400 kronor. Och efterfrågan är större än tillgången.

– Efter att våra kunder på Tasmanien har beställt finns det bara 20 procent kvar till resten av Australien samt Japan och Sverige, konstaterar Matthew.

Statistiken visar att ­ungefär 40 ­procent av den ­inhemska ­produktionen dricks upp på ­Tasmanien. ­Resten går i första hand till den stora ön – ­Australien. Enbart 4 procent går på export.

Ett stenkast från Pooley Wines ligger Tolpuddle Vineyard. Bland ­rankorna möter jag Carlos Souris, vingårdsansvarig på firman. Med ­något religiöst i blicken visar han hur beskärningen gjorts, hur han upptäckt en liten skada i barken på en ranka och vårdat den. Varje dag ägnar han tid åt att rensa enstaka blad för att säkerställa att solens värmande strålar når varje klase.

Han säger till mig att blunda och ta jorden i min hand.

– Känner du balansen mellan det magra i jorden och fuktigheten?

Den finns bara här.

Jag nickar artigt och håller med. Inte minst för att de två vinerna som firman gör – en chardonnay och en pinot noir – talar för sig själva när jag provar dem senare.

Båda återfinns i åttonde upplagan av Langtons Classification of Australian Wine som listar de 100 bästa vinerna från Australien. Enbart ett ytterligare stilla vin från Tasmanien finns med.

Här, liksom på Small Wonder och Pooley, har nyckeln till ­framgång ­varit att skapa karaktär i vinerna genom ­fokus på både vingård, läge, ­klonurval och vinmakning. Allt det som blir ­avgörande när druvmaterialet domineras av de internationella druvorna chardonnay och pinot noir.

Och även om vindrickare i ­Sverige kanske inte bryr sig så mycket om ­utmärkelser, listor och medaljer på flaskorna har det varit betydelsefullt för att bygga ursprunget Tasmanien. Eller som Wine Tasmanias Sheralee Davies formulerar det:

– Det har varit viktigt för ­Tasmanien ur ett internationellt ­perspektiv, liksom för ­producenter som Tolpuddle som regelbundet ­belönas med några av de bästa utmärkelserna i världen. Det får vinvärlden att rikta uppmärksamheten mot oss.

Foto: Göran Hesseborn, Melanie Kate, Adam Gibson, Tourism Australia