Afrikas stjärna

Med raska steg tar Hans Åström sikte mot Taffel­berget, solen har precis gått upp över Hottentott-Holland­bergen i öster och nu exploderar ­vinrankorna ovanför oss. Vi passerar de ­vietnamesiska hängbukssvinen som gottar sig i ratade druvor, i vanliga fall ­bökar de runt ­rankorna. Men inte nu – det är skördetid. På vingården Klein Constantia pågår full ­aktivitet, ­traktorer går i skyttel­trafik ner till vinkällaren där druvorna ­sorteras och hamnar i pressen. Vi får lift uppåt på en tom traktorkärra och Hans Åström ­pekar på ett ­särskilt område i ­vingården.

– Det här är det bästa av det bästa. Det handlar om höjden, läget, vinkeln mot solen och vindarna, säger han. Vi smakar hela tiden på druvorna. Sedan sänder vi dem till labbet och så ­smakar vi igen och bestämmer när vi ska skörda. Nu plockar vi lite tidigare än för tio år sedan. Då fick vi vin med mer alkohol och mer volym, nu får vi ett mer nedtonat, fräscht och friskt vin.

För 400 år sedan hade man stött på både lejon och elefanter här. ­Sedan landsteg Ostindiska Kompaniets Jan van Riebeck år 1652 och startade ­kolonin som kom att bli Kapstaden. År 1685 grundade guvernören Simon van der Stel vingården Constantia, vars vin fick stjärnstatus under 1700-talet.

Europas kungahus lovordade ­vinet, som görs av druvan muscat de ­frontignan. Det dracks av Napoleon, drottning Victoria hade det alltid till middagen och USA:s presidenter var förtjusta. Ofta föredrogs det framför bordeaux och bourgogne.

Men det var inte bara kunglig­heter som vurmade för vinet. Casanova ­beskrev 1760 en frukost med ”Kapvin”. Jane Austen, Charles Dickens, Alexandre Dumas, Charles Baudelaire och Nobelpristagaren Rudyard Kipling skrev också om de gyllene dropparna från Kapstaden.

Sedan kom vinlusen. Den nådde Europa och Sydafrika redan ­under 1860-talet. Constantia klarade sig ­under några årtionden medan alla vinrankor i till exempel Stellenbosch dog. År 1898 upptäcktes dock lusen även i Constantia och en epok gick i graven.

Vi förflyttar oss fram i tiden, till 1980-talet. Klein Constantia, en nedgången bondgård, hade precis köpts av affärsmannen Duggie Jooste, som ville återuppliva det berömda vinet. Efter år av efterforskningar kom han fram till att det varken var ett vin som fått alkohol tillsatt eller en ”noble late harvest” av druvor som angripits av botrytis, så kallad ädelröta. I stället landade han i att storheten låg i den särskilda sötma som de torkade druvorna av sorten muscat de frontignan ger upphov till.

År 1983 planterades en muscat de frontignan-klon, som kom från plantskolan Ernita Nursery i Wellington utanför Kapstaden och tros härstamma från originalet. Fyra år senare hade farmen lyckats producera två fat. När flaska skulle väljas fastnade man för den italienske glashantverkaren Bruno Papas förslag, en form som liknade den historiska förlagan från Danmark.

Under 1980-talet gjorde Umesonen Hans Åström karriär i Tore Wretmans krogimperium, från golvet på Riche till Operakällaren och Grand Hôtel i Stockholm. Han var även med och start­ade Svenska sommelierföreningen och blev vald till Årets Sommelier. 

Sverige kändes snart för litet och en studieresa till Australien slutade med anställning på Peter Lehmann ­Wines. Därefter landade han på det som då hette Hess Family Estates och blev ­general manager för sju vingårdar på över fyra kontinenter.

År 2011 var Hans Åström på väg till en ny position i Hongkong när den tjeckisk-amerikanske miljardären Zdeněk Bakala hörde av sig genom en headhunter. Bakala och ­kompanjonen Charles Harman, en brittisk ­bankman, hade just köpt Klein Constantia och ville ha Hans Åström som vd. I ­november anlände han till Kapstaden med två resväskor.

– Att komma till Sydafrika som en korkad, normalsvensk ­bonnpojk och kastas in i en helt annorlunda kultur och historia – det var väldigt ­intressant. Det var också mycket ­misstro och brist på förståelse i början, jag kunde ju inte afrikaans.

Högst uppe på gården jobbar skörde­arbetarna mot klockan, det ­gäller att få in druvorna innan det blir för varmt. Hans Åström berättar om sina ­försök att skapa bättre villkor för gårdens ­arbetare genom åren.

– Att hjälpa vårt folk ut ur kåk­staden, få deras barn i skola och se till att de inte börjar med droger, att ge stöd åt anställda – det har varit ­viktigt för mig. Det finns stora sociala ­problem i ­Sydafrika, ett är alkoholism bland ­vinarbetarna.

Vi springer på delägaren ­Charles ­Harman, med en sekatör i högsta hugg. Lite längre upp reser sig ett ­massivt elektriskt staket som håller bergets ­babianer borta. Fyra babianvakter, ­beväpnade med paintball­vapen, finns på gården.

– Babianerna äter inte så mycket druvor. Men de förstör tjugo ton ­druvor som skulle gett 8 000 flaskor. Det är precis som med vildsvinen i Frankrike, säger Hans Åström.

På Klein Constantia gör svinen i stället nytta. De går fritt mellan rankorna, jämte gårdens kor, getter och får. Svinen luckrar upp lagom mycket, äter ogräs samtidigt som de gödslar.

– Vi odlar biodynamiskt och gör egen kompost, vi har en anställd som bara arbetar med den. Alla ­ambitiösa vingårdar jobbar på det viset. Det är inget nytt, det är vad våra förfäder gjorde. Och vi använder inte konst­bevattning.

Det var på Hans Åströms initiativ man gick över till biodynamiska och ekologiska arbetssätt utan bekämpningsmedel, vilket förvandlade ­vingårdsmiljön från monokultur till biologisk mångfald. 

– Genombrottet kom år 2016. Då började jag se ljuset efter allt ­grundarbete. Den årgången av Vin de Constance var bra och de förändringar vi initierat några år tidigare syntes i vingårdarna.

Övergången gav också ­upphov till en sensorisk skillnad i vinet. Hans Åström beskriver det som en torr, ­syrlig och ”taggig” eftersmak på tungan och i gommen.

– Det är känslan av umami, menar han.

Upplevelsen förknippar han med Västerbotten, hembygdens berömda ost.

I modern tid har Vin de Constance utsetts till Afrikas bästa vin och ­parkerat sig en bra bit över 90 ­poäng. Några av vinvärldens ­främsta ­bedömare, Tim Atkin och Robert ­Parker, har utdelat 97 respektive 98 poäng. Klein Constantia ligger på ­listan över världens tio mest mytomspunna vingårdar och i fiktionen har vinet ­förekommit som en favorit för James Bond såväl som paret i best­sellerserien Fifty Shades of Grey.

– Numera tittar ­vinproducenter från både Sauternes och Tokaj på Klein Constantia. När man startade var det tvärtom, berättar Hans Åström.

De vinmakningsmetoder som ­används är förstås centrala för ­dagens framgångar. Druvorna plockas i ­omgångar – vissa med normal ­mognad, andra först när de hunnit torka på ­rankan och ser ut som russin. Sorterade utifrån vingårdsläge och skördedatum vinifieras druvorna ­sedan i separata tankar. Lagring sker på jästfällningen på en blandning av franska och ­ungerska ekfat samt fransk akacia i minst 36 månader.

Den sista fasen, själva blandningen, är den viktigaste. Hemligheten är att inte göra det för sött, menar Hans Åström. Det gäller att hitta rätt ­harmoni mellan sötma, syra, alkohol och fruktighet.

– En förpanel testar ungefär 160 olika blandningar under en sex­månadersperiod. Sedan är vi tre ­personer som fattar det avgörande ­beslutet: vinmakaren Matt Day, del­ägaren Hubert de Boüard från ­Château Angélus i Bordeaux och jag.

De söker det aromatiska, det vita. Som vita persikor, vita blommor – ­vitpeppar, inte svartpeppar.

– I de slutgiltiga alternativen kan det vara ytterst lite som skiljer sig, men just det kan vara skillnaden på 97 och 98 poäng hos vinkritikerna.

Svensken brukar vara fyra ­månader i Sydafrika, under skörden och det slutgiltiga testet av årets blandning. Sedan blir det lika många månaders arbete med marknadsföring runt om i världen. Resten av tiden har huset i Lausanne varit hans fasta punkt.

Sedan en tid tillbaka har en ­l­­­okal vd tagit över på Klein ­Constantia. Hans Åström, som numera är ­delägare och vice ordförande, är snart i ­pensionsåldern.

Alla jag pratar med på Klein Constantia berättar om hur viktig svensken varit och fortfarande är. De verkar vara helt överens om att han inte får pensionera sig. Hans Åström har lugnande besked: 

– Det är viktigt att fasa ut och hjälpa de yngre att fasa in. Jag kommer nog aldrig att lägga av helt.

Foto: Linus Lykkegaard Selander och Torbjörn Selander